Profettraditionerna Vetenskaperna som befattar sig med profettraditionerna (al-hadith) är talrika och varierade. En av dem behandlar upphävande och upphävda traditioner. Vår religiösa lag tillåter och reglerar detta. Det är en ynnest som Gud visar sina tjänare och ett slags lättnad Han beviljar dem för att hjälpa dem framåt i angelägenheter som berör deras välstånd (masalih). Gud sade: ”Så ofta vi upphäva en vers eller låta den råka i glömska, sätta vi en bättre eller en likadan i stället” Koranen: 2:100.     Kunskapen om upphävande och upphävda passager berör både Koranen och traditionerna. Vad gäller Koranen är det ett av ämnena för exegesen (at-tafsir). Vad gäller traditionerna faller de under de speciella traditionsvetenskaperna. Två traditioner kan vara oförenliga och det kan vara svårt att bringa dem i samklang med varandra med hjälp av en tolkning. I ett sådant fall upphäver den senare traditionen den tidigare. Detta är en av de största svårigheterna med traditionsvetenskaperna. Az-zahri sade: ”Det har varit en förbryllande och mycket besvärlig uppgift för juristerna att skilja de upphävande från de upphävda traditionerna i fråga om Guds budbärare . ” Imamen Ash-shafi`i var särskilt bevandrad i detta ämne. En annan av traditionsvetenskaperna är kunskapen om reglerna som de ledande hadith-lärda utarbetade för att fastställa överföringskedjorna, de individuella tradenternas namn, hur de informerade sig, deras karaktär, samhällsklass och olika tekniska terminologier. Dessa preciseringar är oundgängliga, eftersom de lärda är överens om att man måste handla i överensstämmelse med den information som etableras på Guds bärares auktoritet. Detta kräver att man finner det sannolikt att informationen är sann. Man kan göra detta genom att granska kedjorna av traditionsöverförare för att enligt de bästa vittnen få reda på egenskaper såsom integritet (`adala), precision (dabtt) och exakthet (itqan), liksom brister såsom slarv eller försumlighet. Sedan bör man finna ut skillnaderna i rang bland tradenter, vidare sättet på vilket överföringen ägt rum. Tradenten kan ha hört en sheikh diktera traditionen eller ha läst det i en bok i hans närvaro eller kan han ha hört den läsas av en annan i närvaro av sheikhen, som kan ha skrivit ned den för honom. Eller kan han ha fått sheikhens godkännande för en viss skriven text eller hans tillåtelse att lära ut vissa traditioner. Sedan kommer vi till skillnaden i graden av autenticitet i det överförda materialet. Specialisterna kallar den högsta graden ”äkta” (sahih); därefter kommer ”god” (hasan) och slutligen ”svag” (da`if). Klassificeringen av traditioner innefattar också termerna ”hoppade över den första tradenten efter Guds bärare ” (Mursal), ”uteslutande en länk” (munqati`), ”uteslutande två länkar” (mu`dal), ”bristfällig” (mu`allal), säregen (shadhdh), ”ovanlig” (gharib) och ”suspekt” (munkar). I några fall råder det åsiktsskillnader om huruvida så beskrivna traditioner bör förkastas. I andra fall är man helt överens härom. Detsamma gäller traditionerna med felfria kedjor. I några fall råder det i allmänt samtycke vad gäller deras godtagbarhet och autenticitet, medan det i andra fall finns åsiktsskillnader. Hadith-kännarna skiljer sig avsevärt åt sina förklaringar av dessa termer. Sedan följer en diskussion om vilka termer som skall gälla för traditionernas texter. En text kan vara ”ovanlig” (gharib), ”svår” (mushkil), ”felstavad eller felläst” (musahhaf), ”likljudande” (muftariq) eller ”likskriven” (mukhtalif). [...] Profetens följeslagare och den andra generationens män som överförde as-sunna var välkända i islam städer. Det fanns tradenter i Hijaz, Basra och Kufa och sedan i Syrien och Egypten. De var berömda på sin tid. De i Hijaz hade färre länkar i sina traderingskedjor än andra, men de var mer auktoritativa, eftersom de var motvilliga att som pålitliga tradenter acceptera dem som var obskyra och vilkas levnad inte var känd. Efter de tidiga muslimerna var Hijaz-traditionens mästare imam Malik, den ledande forskaren i Medina. Sedan kom hans kolleger, sådana som imam Mohammad ibn Idris ash-Shafi’i, ibn Wahb, Ibn Bukayr, al-Qanabi, Muhammad ibn al-Hasan och efter dem Ahmad ibn Hanbal och andra. I början var kunskapen om den religiösa lagen helt baserad på en muntlig tradition. Den innehöll ingen spekulation (nazar), inga privata åsikter (ra’y) och inga invecklade resonemang. De tidiga muslimerna beflitade sig om denna lag, det äkta materialet, och fulländade den således till slut. Imam Malik skrev Kitab al-muwatta’ enligt Hijaz-traditionen, i vilken han framlade de huvudsakliga lagarna på grundval av ett äkta invändningsfritt material. Han delade upp arbetet i juridiska kategorier. Hadith-experterna befattade sig med kunskap om traditionens reviderade texter och de olika kedjorna av tradenter, sådana som de i Hijaz och Iraq. En viss tradition kan bli känd på ett eller flera sätt och den kan upprepas i olika kapitel i rättvetenskapliga verk, om den tar upp flera ämnen. Muhammad ibn Isma’il  al-Bukhari var den ledande hadith-förskaren på sin tid. I sin Musnad as-Sahih vidgade han detta område och publicerade de ortodoxa traditionerna arrangerade efter ämne. Han kombinerade de olika tradentkedjorna i Hijaz, Iraq och Syrien och accepterade det material man var överens om men uteslöt det om vilket det rådde delade meningar. Han upprepade en viss tradition i varje kapitel, som innehållet i den speciella traditionen hade någon betydelse för. Därför, upprepades hans traditioner i flera kapitel, eftersom en enstaka tradition kan handla om olika saker. Han verk innefattade sålunda 7200 traditioner, av vilka 3000 upprepas. I varje kapitel skilde han på textutgåvorna med de olika kedjorna som hörde till dem. Sedan kom imamen Muslim ibn al-Hajjaj al-Qushayri. Han författade en egen Musnad as-Sahih, i vilken han följde al-Bukhari, i det han förmedlade materialet som det rådde enighet om och uteslöt upprepningarna. Men han höll inte textutgåvorna och tradentkedjorna isär. Han ordnade sitt arbete i juridiska kategorier och under rättsvetenskapens kapitelrubriker. Forskare har rättat de både författarna och därvid noterat fallen där äkta traditioner inte inkluderas i deras verk trots att de uppfyllde villkoren. Abu Dawud  as-Sajistani, Abu ’Isa at-Tirmidhi och Abu ’Abd ar-Rahman an-Nasa’i skrev ned samlingar som inte bara innefattade ”äkta” traditioner. Deras avsikt var att ta med alla traditioner som fyllde villkoren, som gjorde dem till användbara sådana. De var antingen  traditioner med få länkar i sina kedjor, vilket tenderar att göra dem mer autentiska, som allmänt erkänns, eller så var de traditioner av längre rang, sådana som ”goda” traditioner o s v. Dessa tradenter ville sålunda ge rättesnören för ortodox praxis. Dessa är de traditionssamlingar som används som referensverk i islam. De är de huvudsakliga sunnitiska verken. Andra samlingar har lagts till dessa fem, sådana som de av Abu Dawud at-Tayalisi, al-Bazzar, ’Abd ibn Humayd, ad-Darimi, Abu Ya’la al-Mawsili och imam Ahmad. [...] Dessa är de traditionssamlingar som används som referensverk i islam. De är de huvudsakliga sunnitiska verken. Andra samlingar har lagts till dessa fem, sådana som de av Abu Dawud at-Tayalisi, al-Bazzar, ’Abd ibn Humayd, ad-Darimi, Abu Ya’la al-Mawsili och imam Ahmad. Enligt Ibn as-Salah var deras avsikt att samla allt det material förmedlat på profetens följeslagares auktoritet - som inte kunde användas som (lagliga) argument. Inte desto mindre är det bekant att imam Ahmad (ibn Hanbal) sade motsatsen till sin son 'Abdalläh om sin egen Musnad, som innehåller 31.000 traditioner - och flera av hans elever har förklarat detsamma: «Detta verk är ett urval från 750.000 traditioner. De profettraditioner, om vilkas äkthet muslimerna hyser skiljaktiga åsikter och som ni inte finner i det, kan inte användas som argument.» Detta visar att allt material i hans Musnad vederbörligen kan användas som argument i motsats till vad som sagts av Ibn as-Saläh. Jag har citerat Ibn Hanbals yttrande från Manaqib al-Imåm Ahmad av Ibn al-Jawzi. I vår tid publiceras traditioner inte längre, inte heller korrigeras tidigare forskares traditioner. Allmän erfarenhet intygar att dessa talrika religiösa ledare, nära varandra i tiden var alltför kapabla och alltför väl utrustade med ett självständigt omdöme för att ha försummat eller uteslutit någon tradition, så att det är omöjligt att någon senare vetenskapsman skulle ha kunnat upptäcka någon. [...] Gud leder oss mot sanningen och hjälper oss att finna den. 3536 <<<<                                                             Hem                                                           >>>>