© Copyright för svensk översättning: Ingvar Rydberg och Alhambra Förlag 2002 

Korantolkning Koranen uppenbarades på arabernas språk och i deras retoriska stil. Alla araber förstod den och visste meningen med de enskilda orden och satserna. Den uppenbarades i kapitel och verser för att förklara Guds enhet och de olika religiösa plikterna. Några passager i Koranen är trosartiklar. Andra tar upp lemmarnas uppgifter i kroppen. Några är äldre än andra, senare passager, som upphäver de tidigare. Profeten  brukade förklara dessa saker genom att citera koranversen: «För att du för människorna skall förklara vad som nedsänts till dem» (16:46). Han var noga med att tolka de oklara verserna och skilja de upphävande yttrandena från de upphävda och underrätta sina följeslagare om deras betydelse. Dessa blev sålunda bekanta med ämnet. De kände, direkt stödda på Profetens auktoritet, till varför många verser hade uppenbarats och situationen som hade krävt dem. Sålunda förebådar koranversen «Då hjälpen och segern kommer från Gud» (110:1) profetens död. Dessa förklaringar överfördes på Profetens följeslagares auktoritet och spreds vidare bland den andra generationens män, tills kunskapen organiserades i lärda discipliner och systematiska lärda verk skrevs. Den traditionella informationen, som hade förmedlats profetens följeslagare och deras omedelbara elever, fördes vidare. Det materialet nådde at-Tabari, al-Waqidi, ath-Tha`alibi och andra korantolkare. De skrev ned mycket av traditionen som Gud ville att de skulle göra. De språkliga vetenskaperna utvecklades sedan till tekniska diskussioner om ords lexikografiska innebörd, reglerna som styr vokaländelserna (al-i`rab) och stilen (al-balagha) i ordkombinationerna. Systematiska avhandlingar skrevs i dessa ämnen. Tidigare hade dessa varit så välkända bland araberna att ingen muntlig och skriven överföring hade varit nödvändig. Nu var det tillståndet förbi och dessa ämnen fick läras ut med hjälp av filologernas böcker. De behövdes för tolkningen av Koranen, därför att denna är författad på arabiska och följer arabernas stilistiska teknik. Korantolkningen kom sålunda att bedrivas på två skilda sätt. Det ena slaget är traditionellt. Det baseras på muntlig information alltifrån de första muslimerna. Det består av kunskap om de upphävande verserna och de som upphävts av dem, om skälen till att en given vers uppenbarades och om syftet med vissa andra. Allt detta kan bli känt bara genom traditioner baserade på vad profetens följeslagare och den andra generationen har att förtälja. De tidiga skriftlärda hade redan gjort fullständiga kompilationer i ämnet, men deras arbeten och de underrättelser som de traderar innehåller sida vid sida viktigt och oviktigt stoff, accepterade och förkastade yttranden. Skälet är att araberna inte hade några böcker eller någon högre lärdom. [...] Senare ägnade sig lärda män åt en verifiering och kritisk granskning av allt detta. Abu Muhammed ibn `Atiya, en maghribinsk vetenskapsman, kortade ned alla kommentarerna och valde ut de mest troliga tolkningarna. Han skrev ned det materialet i en utmärkt bok, välkänd bland Maghribs och Spaniens invånare. Al-Qurtubi anammade hans metod i detta avseende i ett annat verk, som är väl känt i östern. Det andra slaget av korantolkning är rent filosofiskt: det intresserar sig för sådant som lexikografi och stilistik, som användes för att förmedla meningen med relevanta metoder. Detta slag av korantolkning uppträder sällan skilt från det första, men det är det första som väsentligen efterfrågas. Det andra slaget dök upp först sedan de språkliga och filologiska vetenskaperna hade utvecklats till fullo, vilket gör att det numera intar den första platsen i vissa kommentarer. Kommentaren i vilken denna senare disciplin är bäst representerad är Kitab al-kashshaf av az-Zamakhshari i Khuwarizm i Iraq. [...] “Men över alla vetande står en Allvetande” (12:76) 3520 <<<<                                                             Hem                                                           >>>>