|
©
Copyright för svensk översättning: Ingvar Rydberg och
Alhambra Förlag 2002
Om Tassawuf.
Sufismen (at-tasawwuf) tillhör den religiösa lagens vetenskaper,
som har sitt ursprung i islam. Den «väg» (tariqa) som följdes
av (de blivande) sufierna hade alltid betraktats som sanningens och den
rätta vägledningens såväl av profetens följeslagare,
den andra generationens män som av dem som kom efter dem. [...]
Mycket få människor delar sufiernas (självgranskningsförmåga),
ty försumlighet i detta avseende är nästan allmän. Fromma
människor, som inte kommer så långt, lyder i bästa
fall Guds befallningar utan att alltför mycket oroa sig över att
veta om deras handlingar är tillfredsställande och överensstämmer
med Guds lag. Sufierna däremot undersöker resultaten av sitt uppträdande
med hjälp av mystiska och extatiska erfarenheter för att veta
om de är fria från brist eller inte. Det är sålunda
tydligt att sufiernas väg i sin helhet beror på självgranskning
med avseende på vad de gör och inte gör och på diskussionen
av de skilda slagen av mystisk och extatisk erfarenhet. Detta utkristalliserar
sig då för sufinovisen i en «station». Från
den stationen kan han gå vidare till en annan, högre.
[...]
Sufierna har sålunda sin särskilda disciplin, som inte diskuteras
av andra representanter för den religiösa lagen. Följaktligen
kom den religiösa lagvetenskapen att delas upp i två grenar.
Den ena är juristernas och muftiernas speciella verksamhetsfält.
Den befattar sig med de allmänna lagarna som styr gudsdyrkan, seder
och ömsesidiga mellanhavanden. Den andra omhuldas av sufierna. Den intresserar
sig för fromma övningar, introspektion, diskussion av de olika
slagen av mystisk och extatisk erfarenhet som inträffar under loppet
av denna själviakttagelse, sättet att avancera från en mystisk
erfarenhet till nästa och tolkningen av mysticismens rådande tekniska
terminologi.
När vetenskaperna skrevs ned systematiskt och juristerna författade
verk om rättsvetenskap och juridikens principer, teologi, korantolkning
och andra ämnen, gjorde sufierna detsamma med sina erfarenheter, Några
sufier skrev om reglerna som styr det asketiska levernet och självgranskningen,
hur man handlar och inte handlar i imiteringen av (helgonens liv). Det gjordes
av al-Muhasibi i hans Kitab ar-ri`aya. Andra sufiförfattare skrev
om sufiernas uppträdande och deras olika slag av mystisk och extatisk
erfarenhet i «tillstånden», så t ex al-Qurayshi i
sin Kitab ar-risala och as-Suhrawardi i sin Kitab `awarif al-ma`arif.
Al-Ghazali kombinerade de båda ämnena i «Åtempplivandet
(ihya´) (av de religiösa vetenskaperna»). I den tog han
systematiskt upp reglerna som styr asketismen och imiteringen av (helgonens
liv). Sedan förklarade han sufiernas uppträdande och vanor och
kommenterade deras tekniska vokabulär.
Således blev sufismen en systematiskt behandlad disciplin i islam.
Dessförinnan hade mysticismen bara bestått av gudsdyrkan och
dess lagar hade legat dolda i de initierades bröst. Detsamma hade till
en början varit fallet med alla andra discipliner, sådana som
korantolkning, traditionsvetenskap, rättsvetenskap, rättens källor
och andra vetenskaper. De behandlades först senare systematiskt.
[...]
De tidiga sufierna, dessa första rangens muslimer som nämns
i (al-Qushayris) Risala, hade ingen önskan att avlägsna slöjan
och uppnå en sådan (övernaturlig) förnimmelse. Deras
angelägenhet var att följa sina förebilder och föra
ett exemplariskt liv så långt som möjligt. Närhelst
de hade en (övernaturlig) erfarenhet, vände de sig bort från
den och fäste inget avseende vid den. De försökte i själva
verket undvika den. De hyste åsikten att den var ett hinder och en
prövning och tillhörde själens (vanliga) förnimmelser
och som sådana var något skapat. De tyckte också att de
mänskliga sinnena inte kunde uppfatta alla existerande ting och att
kunskapen om Gud var vidare, hans skapelse större och hans religiösa
lag en säkrare ledstjärna (än någon mystisk erfarenhet).
Därför talade de inte om någon av sina (övernaturliga)
förnimmelser. I själva verket förbjöd de diskussioner
om dem och hindrade andra, på vilka sinnesförnimmelsernas slöja
avlägsnades, att diskutera saken eller tilldela den den minsta uppmärksamhet.
De fortsatte att följa sina modeller och föra exemplariska liv,
som de hade gjort i sinnesförnimmelsens liv före avlägsnandet
(av slöjan), och de rekommenderade sina lärjungar att göra
detsamma. Så borde sufinovisen uppträda.
|
|
